(December 15, 1610 C April 25, 1690), a Flemish artist born in Antwerp, was the more celebrated son of David Teniers the Elder, almost ranking in celebrity with Rubens and Van Dyck. His son David Teniers III and his grandson David Teniers IV were also painters. His wife Anna nee, Anna Breughel was the daughter of Jan Brueghel the Elder and the granddaughter of Pieter Bruegel the Elder. Through his father, he was indirectly influenced by Elsheimer and by Rubens. The influence of Adriaen Brouwer can be traced to the outset of his career. There is no evidence, however, that either Rubens or Brouwer interfered in any way with Teniers's education, and Smith (Catalogue Raisonne) may be correct in supposing that the admiration which Brouwer's pictures at one time excited alone suggested to the younger artist his imitation of them. The only trace of personal relations having existed between Teniers and Rubens is the fact that the ward of the latter, Anne Breughel, the daughter of Jan (Velvet) Breughel, married Teniers in 1637.   Related Paintings of David Teniers the Younger :. | The Temptation of Saint Anthony | Temptation of St Antony | Drei musizierende Bauern | Village scene | Erzherzog Leopold Wilhelm in seiner Galerie in Brussel |
Related Artists:
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.
Hans holbein the younger
b. 1497, Augsburg, d. 1543, London was a German artist and printmaker who worked in a Northern Renaissance style. He is best known as one of the greatest portraitists of the 16th century.[2] He also produced religious art, satire and Reformation propaganda, and made a significant contribution to the history of book design. He is called "the Younger" to distinguish him from his father, Hans Holbein the Elder, an accomplished painter of the Late Gothic school. Born in Augsburg, Holbein worked mainly in Basel as a young artist. At first he painted murals and religious works and designed for stained glass windows and printed books. He also painted the occasional portrait, making his international mark with portraits of the humanist Desiderius Erasmus of Rotterdam. When the Reformation reached Basel, Holbein worked for reformist clients while continuing to serve traditional religious patrons. His Late Gothic style was enriched by artistic trends in Italy, France, and the Netherlands, as well as by Renaissance Humanism. The result was a combined aesthetic uniquely his own. Holbein travelled to England in 1526 in search of work, with a recommendation from Erasmus. He was welcomed into the humanist circle of Thomas More, where he quickly built a high reputation. After returning to Basel for four years, he resumed his career in England in 1532. This time he worked for the twin founts of patronage, Anne Boleyn and Thomas Cromwell. By 1535, he was King's Painter to King Henry VIII. In this role, he produced not only portraits and festive decorations but designs for jewellery, plate, and other precious objects. His portraits of the royal family and nobles are a vivid record of a brilliant court in the momentous years when Henry was asserting his supremacy over the English church. Holbein's art was prized from early in his career. The French poet and reformer Nicholas Bourbon dubbed him "the Apelles of our time".[3] Holbein has also been described as a great "one-off" of art history, since he founded no school.[4] After his death, some of his work was lost, but much was collected, and by the 19th century, Holbein was recognised among the great portrait masters. Recent exhibitions have also highlighted his versatility.
Henderson Frank
b.1862 d.1885